PRESS

RECENSIONER:

​

Pernilla Wiechel, Kulturbloggen 15/12 2021 om Siris egenskrivna föreställning  ”Musorna” spelad på Ö2 Scenkonst

​

”Det är sällan att man som kvinna sätter sig i teatermörkret och får se något som från första minut till sista håller ett kvinnligt perspektiv...Bengtén har i Musorna lyckats samla erfarenheter som den kvinna får som vill sätta yrke framför barnalstring, frihet framför äktenskap, och söker rätten till ett egenvärde trots mäns privilegium i samma avseende"

​

Lars Ring, Svenska Dagbladet, 6/11 2019 om föreställningen ”Belfast Girls” spelad på Teater Tre

​

”…den unga Molly, hon som är någon annan, gestaltad med fin skörhet av Siri Bengtén.”

Hanna Nordenhök, Expressen, 6/11 2019 om föreställningen ”Belfast Girls” spelad på Teater Tre

​

”Och mycket riktigt vibrerar hettan mellan debuterande Liv Björk Zehourous Judith och Siri Bengténs hemlighetstyngda Molly, när de i en stark scen skyddslöst griper efter varandra med allt sitt bagage av svultna flickdrömmar.”

Karin Noomi Karlsson, Scenkonstguiden, 16/5 2018 om föreställningen ”Minns du Zenobia?” spelade på Teater Alma, Teater Tribunalen samt Teater Jaguar

​

”Siri Bengtén från Altitudteatern har gjort ett suveränt jobb med manuset. Hon synliggör problemet med finess och förmår engagera publiken oavsett medvetenhetsnivå. Det är inte utan att jag längtar efter de två utlovade nyskrivna föreställningarna som ska komma under 2019! Ensemblen gör med små medel en detaljrik presentation av personerna. Man känner starkt för de sex kvinnorna på scenen, och deras skiftande öden väcker tankar i huvudet om hur jag själv kan förändra den här situationen ytterligare.

Den här pjäsen går rakt in i hjärteroten. Det går inte att lämnas oberörd av budskapet, speciellt inte efter det senaste halvåret med #MeToo som ögonöppnare. Även de som inte tidigare har varit medvetna om köns- och könsidentitetsdiskriminerande strukturer och deras påverkan på livet för de drabbade bör få sig en tankeställare av Minns du Zenobia?. Det är en vass kniv som träffar publiken, lika vass som det kirurgiska instrument som kom att ända Sigrid Hjerténs liv i samband med den lobotomi som hon utsattes för på Beckomberga sjukhus 1948.

Under föreställningen fylls jag av förtvivlan, vrede och uppgivenhet, samtidigt som jag inser att det faktiskt går att göra tillvaron bättre för oss som lever idag och för kommande generationer. Vi har alla ett ansvar för att vara den motkraft som får pendeln att svänga åt ett annat håll. För hur gärna vi än vill tro att vi lever i ett jämställt samhälle så gäller det att komma ihåg att den könsneutrala rösträtten inte ens är hundra år gammal i Sverige.”